söndag 11 oktober 2015
I detta museum finns lokomobilen Martin Luther. Martin Luther är en lokomobil på 14 ton, importerad1896 från Tyskland för att dra tunga vagnar med fraktgods mellan Swakopmunds hamn och inlandet. På grund av sin dåliga tillförlitlighet döptes lokomotiven efter den berömde reformatorn med referens till Luthers berömde ord inför riksdagen 1521: "Här står jag. Må Gud hjälpa mig. Jag kan inte annat."…. En lokomobil kan liknas vid en ångdriven traktor eller ett lok utan behov av räls. Poppis under slutet på 1800-talet både här och där. I Sverige användes de ofta som drivkällor för att tröskverk eller sågverk.
| Om man tittar riktigt nära ser man att öknen är bevuxen av små envisa grästuvor. |
| Detta betydde asfalt. Skönt efter 30 mil på grusväg! |
| Selfie! |
| Två muppar i öknen. Finsk design och mera traditionell semesterstass platsar lika bra i afrikansk öken. |
| Framme i Swakopmund. Havet ligger härligt blått, och temperaturen sjönk från 45 till 16 grader de sista milen. |
| Som motvikt till kyrkobesöket korsade vi Windhoeks mest trafikerade gata. Ett nybyggt museum skildrar Namibias väg till självständighet. |
| Stora nygjorda oljemålningar beskriver med hjälp av foton SWAPOs (South West Africa People's organisation) version av Namibias frihetskamp. |
fredag 9 oktober 2015
Morgon utanför Windhoek. Både temperaturen och ljuset är mycket behagliga på morgnarna.
| Soluppgång över Vineyarden där vi bor. |
| Utsikt på morgonen från vårt boende. Det är torrt. |
torsdag 8 oktober 2015
Sightseeing och shoppingdag i Windhoek. Jag och Göran for runt i Namibien Handcraft Center, medan Johan nöjde sig med att besöka den kombinerade bokhandeln/antikvariatet och sedan sitta på fiket och dricka milkshake. Efter att somliga lidit av kraftig koffeinabstins under gårdagens tripp, inhandlades kollektivt en termos och plåtmuggar i en affär som sålde allt och lite till som kan tänkas behövas under en campingtur. Duschtält, campingbord med infälld diskho, grytor, tändare i form av en revolver och ett oumbärligt ställ för två dricksglas som kunde köras ner i backen som ett spett. Johan drog mig, helt i onödan, från en trevlig försäljare som ville demonstrera en takbox som med hjälp av en fjärrkontroll kunde förvandlas till ett mysigt sovrum, på säkert avstånd från påflugna predatorer. Mest imponerad var jag av kylväskorna som var som mindre kylskåp. När man jagar här i Afrika styckar man och fryser ner köttet innan man kommer hem, typ som på fiskebåtarna.
onsdag 7 oktober 2015
Johan och Göran tar en kopp kaffe i väntan på att våra frukostpaket ska bli färdiga. Klockan är 0600 på morgonen och vi är helt enligt plan.
Vi passerar gränsen mellan Sydafrika och Botswana. Det är torrt och varmt, allt går som smort.
Inga sanddyner än, men sand och låg vegetation. Det är för det mesta stängsel på båda sidor om vägen, men till skillnad mot i Sverige går djuren; kor, getter och hästar, på vägsidan av staketet. En och annan påkörd ko och get har vi sett. Hästarna är av arabtyp.
Sanden är fantastiskt finfördelad. Johan och Göran fördrev en del av resan med att diskutera huruvida man kan gjuta med sanden eller om den är för fin.
Denna bilden satt vid tullstationen Botswana-Namibia. Skönt att veta att man jobbar för att utrota ebola. Men Åsa kan vara lugn, det finns säkert någon annan otäck sjukdom när hon är redo att ge sig ut i världen som färdig sjuksköterska!
Vid gränsen.
Man kan tro att det är enkelt att köra om när man ser flera kilometer framåt, och trafiken i ärlighetens namn inte är morän sporadiskt. Men värmen gör att stora lastbilar faktiskt kan försvinna, eller uppstå lite hur som helst.
Nu vet vi att vi verkligen är i öknen!
Ibland säger man att saker är "öken", i detta fallet så kan det inte bli mera öken! Vi står nämligen i Kalahariöknen ( idag var det kallare än i igår, bara +35).
Vi passerar gränsen mellan Sydafrika och Botswana. Det är torrt och varmt, allt går som smort.
Inga sanddyner än, men sand och låg vegetation. Det är för det mesta stängsel på båda sidor om vägen, men till skillnad mot i Sverige går djuren; kor, getter och hästar, på vägsidan av staketet. En och annan påkörd ko och get har vi sett. Hästarna är av arabtyp.
Sanden är fantastiskt finfördelad. Johan och Göran fördrev en del av resan med att diskutera huruvida man kan gjuta med sanden eller om den är för fin.
Denna bilden satt vid tullstationen Botswana-Namibia. Skönt att veta att man jobbar för att utrota ebola. Men Åsa kan vara lugn, det finns säkert någon annan otäck sjukdom när hon är redo att ge sig ut i världen som färdig sjuksköterska!
Vid gränsen.
Man kan tro att det är enkelt att köra om när man ser flera kilometer framåt, och trafiken i ärlighetens namn inte är morän sporadiskt. Men värmen gör att stora lastbilar faktiskt kan försvinna, eller uppstå lite hur som helst.
Nu vet vi att vi verkligen är i öknen!
Ibland säger man att saker är "öken", i detta fallet så kan det inte bli mera öken! Vi står nämligen i Kalahariöknen ( idag var det kallare än i igår, bara +35).
Efter 130 mil i Kalahariöknen är vi nu framme i Windhoek.
tisdag 6 oktober 2015
För att inte tröttna på varandras sällskap åkte vi ner var för sig. Johan åkte på fredag, dimma på Shipol, och efter en tröttsam resa via Frankfurt landande han slutligen i Johannesburg utan väska. Göran åkte på söndag, dimma redan i Linköping, lyckades hinna med det försenade planet från Shipol, anlände i tid, men utan väska. Johan ringde från Sydafrika och förberedde mig på att jag skulle få klara mig tre veckor med bara mitt handbagage. Men min resa gick helt utan strul, jag anlände med mina och Görans väskor (varför den kom ut på samma band som min väska fattar jag inte), Polon byttes mot en något större bil, och alla bitar föll på plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

