måndag 12 oktober 2015

Fyrhjulskörning i öknen

Idag var det dags för en av resans fasta punkter; 4-hjulskörning i öknen.
Så här glada var vi när vi kört en timme. Hur glad vår guide, Otto, var är svårt att veta… men han tog gärna en bild på oss i alla fall.
Här ligger vi på led igenom öknen. Först Otto sedan jag, därefter Johan och Göran. Den fantastisk blå himlen var en skön kontrast till öknens färger.
 Dyner så långt ögat såg, en riktigt mäktig syn. Alla dynerna vandrar från havet inåt landet.
Ser jag nöjd ut eller? Trots att det är i öknen så var en varm jacka ett måste! För grabbarna gällde även ett hårnät.
Johan och Göran såg ut att ha en speciell gemenskap. "Vi män som har hårnät i öknen utan att skämmas". Utsikten var mäktig. Dyner från havet och så lång inåt land man kunde se.
 
Vi hälsade på vår djurkompis "Kalle Kameleont"världens snabbaste kameleont ( 2 km per dygn!), han är en Naumkluf Kameleont. Full koll åt alla håll, men såg ut att vila sig form mest.

söndag 11 oktober 2015

I detta museum finns lokomobilen Martin Luther. Martin Luther är en lokomobil på 14 ton, importerad1896 från Tyskland för att dra tunga vagnar med fraktgods mellan Swakopmunds hamn och inlandet. På grund av sin dåliga tillförlitlighet döptes lokomotiven efter den berömde reformatorn med referens till Luthers berömde ord inför riksdagen 1521: "Här står jag. Må Gud hjälpa mig. Jag kan inte annat."…. En lokomobil kan liknas vid en ångdriven traktor eller ett lok utan behov av räls. Poppis under slutet på 1800-talet både här och där. I Sverige användes de ofta som drivkällor för att tröskverk eller sågverk.




Medhavd lunch är ett måste när reser genom Nabim-Naumkluft national park. Vi mötte fem bilar och blev omkörda av tre bilar. Vägrestaurang? Inga.  Bensinstation? Inga! Här är temperaturen 35 grader men den torra luften och vinden gör det ändå uthärdligt. Mackor, mangojuice och pulverkaffe smakar underbart. På den här bilden är vi dock lyckligt ovetande om vad som väntar….

När Göran skrek till ett kraftigt NEJ trodde jag och Johan att Lejonen vi skämtat om faktiskt dykt upp, men det var det platta bakdäcket han fått syn på…Johan gjorde en teknisk analys av läget och kom fram till att däcket måste bytas. 

Göran byter däcket. Tror han kände av värmen på ett påtagligt sätt när han lyfte däck, men inte ett ord av klagan gick över hans torra läppar. Johan berättade för oss vilken tur vi haft att vi fick punktering när vi rastade. Glada for vi vidare genom öknen.
Om man tittar riktigt nära ser man att öknen är bevuxen av små envisa grästuvor.


Detta betydde asfalt. Skönt efter 30 mil på grusväg!




Selfie!

Två muppar i öknen. Finsk design och mera traditionell semesterstass platsar lika bra i afrikansk öken. 






Framme i Swakopmund. Havet ligger härligt blått, och temperaturen sjönk från 45 till 16 grader de sista milen.   

Vi började dagen med Christuskirche. Enligt min guidebok 'designed in conflicting neo-Gothic and art noveau styles'. Jag tycker att den var fin, och uppfattade inte alls stilblandningen som conflicting utan som en synnerligen lyckad och harmonisk sammansmältning med det bästa från båda stilarna.


Som motvikt till kyrkobesöket korsade vi Windhoeks mest trafikerade gata. Ett nybyggt museum skildrar Namibias väg till självständighet.
Stora nygjorda oljemålningar beskriver med hjälp av foton SWAPOs (South West Africa People's organisation) version av Namibias frihetskamp.
Många storvulna ord och vackra bilder. Inte vår sak att döma eller kritisera historien. Men vad vi ser är ett välmående och modernt land där skillnaden mellan svarta och vita känns mindre uppenbar än i Sydafrika. Mitt intryck är ett litet, välmående land som tar väl tillvara på sina naturtillgångar och ser till att de kommer hela befolkningen till godo..




Jakarandaträden blommar med en fantastisk blå färg, blommorna faller ner på marken och ger själva luften ett blått skimmer. Vi åt lunch i en park som ligger i närheten av Namibias regeringsbyggnader, och statstjänstemän och kvinnor blandades med lyckliga examensklädda ungdomar. 

fredag 9 oktober 2015

Morgon utanför Windhoek. Både temperaturen och ljuset är mycket behagliga på morgnarna.
Soluppgång över Vineyarden där vi bor.

Utsikt på morgonen från vårt boende. Det är torrt.

Trädgårdskulturen i Namibia är annorlunda mot den i Östergötland. Allt växer, bara man vattnar. Inget, med undantag från kaktusar, växer om man inte vattnar. Man är förtjust i att plantera blommor i lite udda krukor som skottkärror och släpskovlar till paternosterverk. (googla på det ni!) Ibland vet man inte om det är en installation eller om de bara glömt plogen i rabatten...

torsdag 8 oktober 2015

Sightseeing och shoppingdag i Windhoek. Jag och Göran for runt i Namibien Handcraft Center, medan Johan nöjde sig med att besöka den kombinerade bokhandeln/antikvariatet och sedan sitta på fiket och dricka milkshake. Efter att somliga lidit av kraftig koffeinabstins under gårdagens tripp, inhandlades kollektivt en termos och plåtmuggar i en affär som sålde allt och lite till som kan tänkas behövas under en campingtur. Duschtält, campingbord med infälld diskho, grytor, tändare i form av en revolver och ett oumbärligt ställ för två dricksglas som kunde köras ner i backen som ett spett. Johan drog mig, helt i onödan, från en trevlig försäljare som ville demonstrera en takbox som med hjälp av en fjärrkontroll kunde förvandlas till ett mysigt sovrum, på säkert avstånd från påflugna predatorer. Mest imponerad var jag av kylväskorna som var som mindre kylskåp. När man jagar här i Afrika styckar man och fryser ner köttet innan man kommer hem, typ som på fiskebåtarna.


För säkerhetsskull så torrsatte Göran och Johan riktiga campingstolar utanför ett tält. Det är inte svårt att förstå att om man campar i södra Afrika så behövs det en rejäl bakkie för att få med allt ( en släpvagn brukar vara ett bra tillbehör också).  Lättviktsstuket har inte kommit hit. I stället för ett trangiakök i titan så har man en komplett uppsättning potjies ( gjutjärnsgrytor) i alla storlekar från 2 liter till 20 lite.... och det väger ju en del. Observera den hopfällbara torkvindan till höger om tältet.

onsdag 7 oktober 2015

Johan och Göran tar en kopp kaffe i väntan på att våra frukostpaket ska bli färdiga. Klockan är 0600 på morgonen och vi är helt enligt plan.
Vi passerar gränsen mellan Sydafrika och Botswana. Det är torrt och varmt, allt går som smort.

Inga sanddyner än, men sand och låg vegetation. Det är för det mesta stängsel på båda sidor om vägen, men till skillnad mot i Sverige går djuren; kor, getter och hästar, på vägsidan av staketet. En och annan påkörd ko och get har vi sett. Hästarna är av arabtyp.
Sanden är fantastiskt finfördelad. Johan och Göran fördrev en del av resan med att diskutera huruvida man kan gjuta med sanden eller om den är för fin.
Denna bilden satt vid tullstationen Botswana-Namibia. Skönt att veta att man jobbar för att utrota ebola. Men Åsa kan vara lugn, det finns säkert någon annan otäck sjukdom när hon är redo att ge sig ut i världen som färdig sjuksköterska!
 Vid gränsen.
Man kan tro att det är enkelt att köra om när man ser flera kilometer framåt, och trafiken i ärlighetens namn inte är morän sporadiskt. Men värmen gör att stora lastbilar faktiskt kan försvinna, eller uppstå lite hur som helst.


Nu vet vi att vi verkligen är i öknen!
Ibland säger man att saker är "öken", i detta fallet så kan det inte bli mera öken! Vi står nämligen i Kalahariöknen ( idag var det kallare än i igår, bara +35). 


Efter 130 mil i Kalahariöknen är vi nu framme i Windhoek.